TF-KBT – att hjälpa barn att återta makten över sina traumatiska minnen

Marja Onsjö har ägnat många år åt att hjälpa barn och unga att bearbeta traumatiska upplevelser. Genom sitt arbete med traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (TF-KBT) har hon sett hur barn kan återta makten över sina svåra minnen och börja må bättre. I sin forskning, som hon disputerade med 2025, har hon också undersökt hur våldsutsatta barn själva upplever behandlingen. Här berättar Marja om metodens möjligheter, utmaningar och vad hon har lärt sig av mötet med traumatiserade barn.

Hej Marja! Vad är TF-KBT?

TF KBT står för traumafokuserad kognitiv beteendeterapi och är den behandling som av Socialstyrelsen rekommenderas som första insats till barn och unga (4–17 år) som bedöms vara påverkade av traumaupplevelser/uppfylla kriterier för posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Behandlingen utgår från en manual parallellt med att betydelsen av att individanpassa arbetet utifrån barnets/den ungas behov betonas.

Det medför att behandlingen kan anpassas för att möta barn med intellektuella funktionshinder, autism, ADHD m.m. Behov av tolk är heller inte ett hinder.

Var kommer TF-KBT ifrån, hur utvecklades metoden?

Metoden kommer, som så mycket annat, från USA men har använts (och har visat sig fungera effektivt) över hela världen. Initialt utprovades metoden på barn från förskoleålder och uppåt som utsatts för sexuella övergrepp, men har sedan anpassats att fungera för även äldre barn och andra formera av trauma/utsatthet.

Judith A. Cohen, Esther Deblinger och Anthony Mannarino som skapat TF KBT har skrivit böcker om behandlingen som finns översatta till svenska och det finns även en web-kurs som går igenom samtliga moduler.

Hur går det till när man använder TF-KBT?

Behandlingen består av tre faser – en stabiliserande, följt av en bearbetande och slutligen en integrerande fas. Barnet får i behandlingen hjälp att skapa en berättelse om upplevelsen eller upplevelserna som orsakat svårigheterna, att förstå sina egna reaktioner och att sortera i vem som är ansvarig för det som skett. Behandlaren arbetar med barnet men även en omsorgsperson (ofta föräldern) involveras i lika hög grad.

Syftet är att den vuxne ska kunna möta barnet på ett lugnt och inkännande sätt efter att ha fått möjlighet att i samtal med behandlaren kunnat bearbeta egna tankar och känslor av skuld, ilska och oro kopplat till det barnet upplevt. Behandlingen brukar bestå av runt 15 tillfällen där behandlaren arbetar med barnet ca 45 minuter och den vuxne ca 45 minuter vid minst 1 tillfälle/vecka.

Vad finns det för evidens för att metoden fungerar?

Forskningsstödet för TF KBT:s effektivitet är mycket gediget, det är den metod som rekommenderas internationellt så väl som nationellt för att behandla barn och unga med traumarelaterade svårigheter. I nuläget är inte längre frågan huruvida metoden är hjälpsam utan mer hur man kan anpassa arbetet utifrån skilda förutsättningar.

Jag har tex. varit delaktig i att utbilda ukrainska terapeuter där man undersökt effekten av TF KBT under pågående krig.

Jag vet också att man forskar på hur metoden fungerar att genomföra digitalt och att en studie undersökt hur metoden fungerar för unga vuxna. Det pågår även intressant forskning kring intensivbehandling, där behandlare träffar barn och deras omsorgsperson vid flera tillfällen i veckan för att snabbare nå en symtomminskning.

Vilka yrkesroller kan ha nytta av metoden?

För att utbilda sig i TF KBT krävs att man i sin yrkesroll har i uppdrag att erbjuda barn och unga psykologisk behandling och för att bli godkänd på utbildningen förväntas man under året den pågår genomföra behandlingar under handledning. Psykologexamen kvalificerar för antagning till utbildningen, för andra yrkesgrupper inom människovårdande yrken (såsom exempelvis socionomer, läkare och beteendevetare) krävs en grundläggande psykoterapiutbildning med inriktning mot KBT (motsvarande tidigare steg 1).

Behandlare inom barn-och ungdomspsykiatrin är vanligt förekommande på utbildningen men även anställda från Ungas Psykiska Hälsa (första linjens psykiatri/vårdcentral), HVB eller liknande har haft stor nytta av metoden. Det finns en fördel i att fler från samma arbetsplats deltar om det är möjligt, så man har möjlighet att hjälpas åt i att implementera ett nytt arbetssätt.

Vad brukar vara den största utmaningen för terapeuten när man arbetar med TF-KBT?

Att våga.
Inledningsvis kan det upplevas som mycket att hålla reda på, metoden innehåller många lekfulla och aktiva inslag och det är behandlarens uppgift att dels ha koll på var i behandlingen man är och att skapa ett driv framåt. Själva exponeringsarbetet kan sedan kännas påfrestande och som behandlare kan man, medvetet eller omedvetet, hamna i ett eget undvikande. Handledning är till stor hjälp i detta.

När man väl slutfört en handfull behandlingar är det inte ovanligt att bli smått förundrad över hur effektiv metoden faktiskt är i att hjälpa barn att må bättre.

Inte i alla ärenden men i många känns det nästan som magi. Och då är man självklart tryggare och mindre benägen att undvika i nästkommande behandlingar men det går ju, på gott och ont, inte att hoppa över det initiala, osäkra stadiet i att lära sig nytt.

Vad har du själv lärt dig av att arbeta med traumatiserade barn under alla de år du har gjort det?

Jag fick möjlighet att undersöka hur våldsutsatta barn hade upplevt traumafokuserad behandling inom ramen för avhandlingen jag disputerade år 2025. De flesta intervjuade barnen tyckte att behandlingen hade varit bra och önskade att alla barn som utsatts för våld ska erbjudas behandling. Det förvånade mig dock hur multiutsatta många av barnen hade varit under behandlingstiden.

Trots pågående BUP-kontakt och att många gånger även socialtjänsten hade varit inkopplad så berättade barnen i efterhand att de varit allt annat än trygga under behandlingen. Vi som samhälle behöver bli bättre på att uppmärksamma och samverka kring familjer där barn utsatts för trauma, något som jag försöker att lyfta i alla utbildningar och professionella sammanhang jag befinner mig i. Ett annat fynd som jag tagit med mig var hur många som nämnde betydelsen av godis.

Under behandlingen erbjuder vi barnen lite godis och små belöningar. Det innebär en liten kostnad för vården men hade stor betydelse för barnen som beskrev att de kände sig sedda och bekräftade. Behandlaren upplevdes genom att erbjuda godis ha förstått hur smärtsamt det bitvis hade varit för barnet att konfrontera sina minnen.

Vikten av att få konkret uppmuntran går inte att överskatta!

Något mer du vill tillägga?

Avslutningsvis vill jag säga att jag har svårt att se att det finns ett mer spännande, bitvis svårt, men roligt och givande arbete än det med traumafokuserad behandling. Att få ynnesten att följa ett barn genom dess svåraste upplevelser och att gemensamt upptäcka att minnet inte längre har makten över barnet är helt otroligt.

Tack!