”Det kändes som att hjärnan växte till en melons storlek på en vecka”

I vintras förverkligade Ann-Christin ett livslångt mål, när hon påbörjade Steg-1-utbildningen i KBT. Möt sångerskan som sadlar om från musikdramatik till psykologi.

– Att sjunga professionellt påminner lite om att vara idrottsman. Kroppen är ditt verktyg och du behöver ha en plan för vad som händer efter karriären, när den inte längre håller på en professionell nivå. Jag har alltid varit intresserad av psykologi och drömt om att på något sätt kombinera musik och samtalsterapi. Känslan att sätta sig i skolbänken var fantastisk. Lite som att börja första klass igen. Jag älskar att ha en hög med böcker framför mig och bli helt fullmatad med kunskap, säger Ann-Christin Wesser Ingels, förstaårsstudent på Sverigehälsans Steg-1-utbildning i KBT.

Idag varvar Ann-Christin en tillvaro på landet med familj och barn, i Kvärlöv, med daglig pendling till Köpenhamn och återkommande Europaturnéer. Sedan 17 år tillbaka sjunger hon i ett par Köpenhamnsbaserade vokalensembler, som solist och kammaroperasångerska – alltifrån senrenässansens madrigaler och barockopera till nyskriven konstmusik.

Musiken hade alltid varit en del av hennes liv. Redan vid fyra års ålder sjöng hon sitt första solo på en större scen. Efter att ha läst socionomprogrammet i slutet på 90-talet, varvade Ann-Christine socionomyrket med frilansjobb som sångerska i något år. Till slut föll valet på musiken, och England.

– Jag kände rätt tidigt att socionomyrket inte var något för mig. Jag ville satsa på musiken på heltid och flyttade till London för att fördjupa mig. Där utbildade jag mig på Guildhall School of Music & Drama och fick mitt Diploma in Musical Performance EM. Men redan innan dess hade jag upptäckt Sverigehälsans Steg-1-utbildningar. Jag hade sett annonser i Sydsvenskan och drömde om att någon gång få läsa till terapeut. Under socionomstudierna var det psykologibitarna – de mänskliga relationerna och samtalsmetodikbitarna – som intresserade mig mest, minns Ann-Christin.

Att två stora intressen i livet varit just psykologi och musikdramatik är inte så konstigt, menar hon, eftersom beröringspunkterna är många.

– Att vara professionell sångare är en ständig process att lära känna sig själv. Kroppen/rösten är mitt instrument. Livet och kroppen förändras hela tiden – och inte alltid i takt med varandra. Däri ligger utmaningen. För att kunna skapa musik måste de fysiska och mentala bitarna vibrera i samklang – vara flexibla för förändringar, säger Ann-Christin och konstaterar att det länge varit just mixen av psykologi och musik som intresserat henne:

– Liksom många andra sångare har jag haft flera olika sångpedagoger. Jag har även kommit i kontakt med avslappningsövningar och gått en kurs i Shiatsu, akupressurmassage. I sånglektionerna ingår nästan alltid återkoppling kring var man befinner sig i livet och hur kroppen mår, eftersom man behöver vara i kontakt med sig själv för att kunna ta till sig sångteknikerna. Efter flytten tillbaka till Sverige valde jag också att fördjupa mina kunskaper på Malmö musikhögskola – med kurser i barockinterpretation samt musik och drama med terapeutisk inriktning.

Så tankarna har hela tiden funnits där i bakhuvudet, och på senare år aktualiserades frågan – vad händer efter karriären? Hur länge håller man en hög professionell nivå som sångare – 10 år till? Ingen vet. Efter ett par svackor med kraftiga förkylningar, där Ann-Christin under längre tid tvingats sjunga på en röst som egentligen behövde vila, kom ovissheten. Skulle rösten bli bra igen? Oron växte, och tankarna på att koppla ihop musik med samtal och terapi dök återigen upp. Efter en tid återhämtade sig rösten, som nu känns starkare än någonsin.

– I samband med det började jag återigen snegla mot Sverigehälsan. Först tänkte jag läsa den ettåriga KBT-utbildningen, men efter samråd med studievägledarna bestämde jag mig för att söka Steg-1-utbildningen på en gång. Sen gick allt snabbt. Intervju – tjoff! – in på utbildningen, konstaterar Ann-Christin med ett leende.

Att sätta sig i skolbänken i vuxen ålder kan för många innebära ett visst mentalt motstånd. Och även om viljan finns där, brottas hjärnan med ringrost. Så hur upplever Ann-Christin att det var att börja plugga igen?

– Det är ljuvligt. Egenterapin, som ingår i utbildningen, känns både spännande och skön. Dels får man chans att bearbeta sig själv, men man får också en inblick i hur framtiden som behandlare skulle kunna se ut. Sen pendlar jag fyra-fem timmar om dagen, så för mig är själva läsandet välkommet. Att få slå upp böckerna – slippa Netflix och andras prat – känns befriande. Jag har aldrig har varit svårstartad när det kommer till läsning, men föreläsarna, kursplanen och de utstakade målen har blivit en extra växel. Det kändes som att hjärnan växte till en melons storlek på en vecka, minns Ann-Christin, som ändå tillstår att det kan bli tufft periodvis.

– Men än så länge flyter det på. Den enda svårigheten just nu är att få kurstillfällena att passa in i mitt komplexa arbetsschema, som läggs ett par år i förväg. Men jag har jobbat med detta i många år – och planerar att fortsätta i många år till – och har lärt mig att god planering är A och O. Det märker jag även på mina kurskamrater, som jobbar som läkare, socionomer och psykiatriker.

Förmågan att kunna jonglera mellan vardag, jobb och studier kan lätt framstå som ett konststycke. Men framförallt är det en förmåga som växer fram och förädlas med åren – ett resultat av livserfarenhet.

– På så sätt tror jag att utbildningen passar mig bättre idag än när jag var 24. Jag var väldigt naiv. Tvärsäker på hur världen var beskaffad. Enligt mig riktar sig utbildningen framförallt till folk som hunnit skaffa sig lite erfarenhet i livet: vänner, familj, barn och jobb. Numer känner jag mig tryggare som person, och även om det har gått några år har jag stor nytta av min grundutbildning som socionom. När jag öppnar böckerna kan jag relatera till saker jag läst förut. I framtiden vill jag gärna jobba med problematik fokuserad på musiker och sångare. Förmodligen börjar jag i liten skala när utbildningen är färdig, sen fasar jag in mig som terapeut på heltid när jag inte längre jobbar med sången på professionell nivå, vilket jag hoppas blir om många år. Det är min framtidsplan, säger Ann-Christin.